Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2013

Då var det dags att skriva igen. Nu tar jag mig bara tiden innan jag inte kommer ihåg nånting av allt som skett.
Det har hänt så extremt mycket…

Vi hade en fin namngivningsceremoni med alla barnen där de fick sina faddrar.

Vi hade en fin namngivningsceremoni med alla barnen där de fick sina faddrar.

Jag har fyllt år och hade en fin dag… Åhh, detta var ju i maj, hur länge sedan som helst. Sedan var det midsommar och Kristian fyllde år. Spelningar hit och dit.

fina gossar

fina gossar

Astrid Lindgrens Värld. Kultur för barn på otroligt hög nivå, tack barncancerfonden för att ni skickade dit oss!!! Midsommarafton, frieri och massa glädje. Ja, nästa år ska det visst bli bröllop!!! Sedan även vackert sommarbröllop med debut för oss som sångare, superfin stämning, VACKER brud och bästa bandet på kvällen! Grattis igen fru och herr Lundberg! Konserter (Jag på konserter, det var nåt nytt men mycket uppskattad!), loppis, melodikryss, bastu, sol, sol och sol, träning, massa bad, tältning (i tätbebyggd område, ja: EJ TILLÅTET!!!- kom jag på vid 4-tiden på natten, varpå jag tvingade upp Kristian för att plocka ihop tältet för att sedan förflytta oss till stranden under bar himmel…), vänner, glada barn, cykeltur och massa bär – underbar sommar!

midsommar

midsommar

Nu börjar sommaren gå mot sitt slut och det kan nog inte finnas en enda kotte här omkring som inte var nöjd med vädret i år.
Vi började känna oss som en helt vanlig familj. Utan bekymmer, med friska barn. Nja, det är väl inte hela sanningen. Men det känns så ibland och den känslan är helt underbar, dock lite skrämmande ibland också – men bara när man tänker efter. Hur kan jag tro att allt ska vara normalt. Vem är det som lurar mig? Jag själv. Jag har bestämt mig för att skjuta ifrån och undan allt som jag klarar av att just tränga bort. All oro och rädsla. I alla fall den kontinuerliga oron och rädslan. Den som gnager och förstör njutnungen av livet. Den som drar ner en i depressioner och förtvivlan. Man måste inte ta tag i allt som finns inom en. Vissa saker är hemska och förblir så, hur mycket man ens försöker bearbeta det. Jag kommer aldrig att förstå att Birgitta inte finns här.

IMG_1519

Jag kommer aldrig tycka att det fanns nån mening med att våra döttrar har drabbats så hårt fast livet precis bara börjat för dem. Jag kommer aldrig kunna släppa rädslan över att nån Jäxxxla fucxxxing caxxxcer ska kunna komma tillbaka. Men jag vägrar ge upp livet för det. Lycka är inget som bara kommer till en, man får kämpa för det. Man får kämpa för att vara lycklig, i alla fall i vår värld. Men förtvivla inte, för att det går faktiskt! Men först och främst måste man bestämma sig för det. Jag har kommit till det läget där jag vill njuta och jag vill göra det fullt ut. Och den här sommaren har jag kunnat göra det – Så många dagar som har varit helt underbara.

IMG_1326

Vi har känt på livet, vågat drömma om framtiden men framförallt levt i nuet! Men visst, det har varit några avbrott i vår idyll. Skillnaden är bara att vi tar tag i dessa kritiska situationer, gör det som krävs då för att sedan släppa det, när det tillåts. Så var det när vi fick utreda om Lilly hade fått diabetes som en biverkan till cellgifterna. Stick i finger på hemmaplan i några dagar men sedan var det över och vi släppte det. Samma när Louisa hade ont i magen och kräktes en morgon. Visst blev vi rejält rädda då, det skulle kunna innebära att nåt hemskt börjat växa i stumpans mage. Men när faran är över så släpper vi det och tillåter oss själva att njuta igen. Vi har hittat våra rutiner i allt det här.

DSC_0327

Vi har massvis med plåster till Lilly då hon hela tiden ramlar och slår sig pga. balansrubbningar som en av alla biverkningar. Vi har skaffat långarmade solskyddskläder för att hon inte ska drabbas av hudcancer (även det en biverkan). Vi åker in onsdagar på sjukhus för att kolla värden och prata med fin personal på avd. 62:an. Vi tittar hela tiden efter fästingar så inte lillan får Borrelia igen. Många gånger tar vi på pannan bara för att utesluta infektioner. Men vi gör allt det här i farten utan att reflektera över det. Det är det här livet vi har och vi klarar nu av att leva det. Utan att ifrågasätta det och framförallt kapabla till att kunna njuta av det mitt i det.

DSC_0340

Vi undviker vissa ämnen. Visst vi är rädda för vad som kommer skall. Men mest rädda är vi över att vi tror fel sak. För vi tror på ett liv ihop med våra barn och vi tror på att slippa några allvarliga sjukdomar framöver. Vi skulle faktiskt bli förvånade över om nånting skulle hända, för vi tror verkligen (nästan vet) att våra barn har gjort sitt. Men klart är vi rädda för att vi har fel. Statistiken pratar sitt språk. Det finns risker, även om de inte är allt för stora- så finns de där.

DSC_0247

Ibland tänker jag bakåt. Hur såg mitt liv ut innan? Nyligen kom jag på att jag för tre år sedan var så rädd för att barnet i magen (Junis-Fjunis) skulle vara gravt handikappad. Huvudet var alldeles förliten. Den smärta jag kände då, framförallt över hur omvärlden kommer reagera, hade jag glömt helt och hållet. Men minnena finns där, under ett berg av hemska upplevelser. Jag har nån gång tillåtit mig själv att känna hur det kändes när vi fick diagnosen för Lilly. Hur ont det gjorde. Hur jag ifrågasatt om jag och Kristian verkligen var ”the perfect match” när vi ju bara kunde få sjuka barn. Hur vi fick Junis och hur jag försökt rent av ”producera” mjölk så det skulle räcka till en 1 1/2 åring och en nyfödd. Liter efter liter – det må låta roligt för vissa. Men det var en helt sjuk stor press att pumpa och pumpa dagarna långa med vårdpersonal över axeln, med mjölkstockningar, känslomässigt kaos, besök i rummet och all denna värk. Jag tänker på alla dessa timmar där Pippi gick på Tvn då det gav Lilly trygghet. Jag klarar av att prata om tiden därefter när Lilly kämpade för sitt liv, men jag klarar inte av att känna. Att känna hur det kändes. Det fixar jag inte för det gör bara för ont. Nu när Lilly ska fylla 4 år så tänker jag ofta på hur sjukt det kändes för 2 1/2 år sedan när vi fick diagnosen- Lilly var då mycket mindre än vad Junis är idag. Hon var mindre än hälften så gammal än vad hon är idag. Vilket galet tidsperspektiv. Nu fyller hon 4 år och ska snart bli av med alla hemska cellgifter. Vi har blivit ifråntagna ett år av våra barns liv. Den tiden är som en dimma. Då vi har tre barn blir det 3 år av deras barndom som fallit bort. Kanske nåt mer år, men det hjälper ju inte att spekulera i detta. Vi tänker i alla fall ta igen det där. Samma gäller vårt äktenskap. Till slut går vi säkert stärkt ur detta men tufft har det varit. När man inte orkar med ens egen sorg hur ska man då orka med den andras depression, sorg och rädsla. En nästan omöjlig uppgift. Men denna sommaren har vi haft mycket tid tillsammans, återupptäckt varandra och levt livet tillsammans. Vi kanske har blivit lite mer hela igen. Men jag har också lärt mig att det finns en stege som man ska kliva upp på. Man tror att man befinner sig högst upp men det finns alltid några steg till att ta. Förmodligen är vi kapabla till att må ännu bättre- Men det man inte vet har man ju inte ont av. Och just nu känns det som att vi har klivit upp för stegen nästan hela vägen.

DSC_0208

Vårt största bekymmer nu har varit att Lilly ska börja förskolan nu i dagarna. Vi hoppas att skolan få resuser till att sätta in extra personal när Lilly vistas där – så vi kan andas ut. För med mindre barngrupper är det enklare att anpassa livet för Lilly på förskolan där hon kan vistas bland friska barn, med mycket utomhusvistelse och möjlighet till lång vila på hennes premisser. Men mötet med rektorn verka lovande så nu håller vi tummarna. Sedan fyllde ju Louisa år. 6 år är hon nu och en mycket harmonisk tjej.

DSC_0003

Jag börjar känna mig trygg nu med henne. Det känns som att även hon mår bra. Nu ska hon börja förskoleklass. Jag tror att hon kommer trivas där vår fröken duktig. Just nu räknar hon ner dagarna för att få börja. Hon är förresten mycket nöjd med sin födelsedag, som innehöll lite av varje, allt från frukost vid sängen, till piratkalas x2, ballerinarum och tårta…

DSC_0131

Junis har också haft en fin sommar med potträning i fokus. Numera är hon ”torr” men det krävdes ett antal ”olyckor” på vägen. Lillan har svårt att förstå att det inte är samma sak att kissa bakom en buske som att göra det andra bakom en buske. Men för övrigt går det bra, och vi jobbar på den detaljen…

DSC_0292

Så sammanfattningsvis kan man väl säga att vi bär på ett och annat. Men vi står upprätt och vågar leva livet- och det bästa av allt är att vi gör det tillsammans.

Read Full Post »