Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

Sitter här helt ensamt på kontoret och vet att jag väntat alldeles för länge. Befinner mig på stigen nerför berget, mot mörkret. Mycket har hänt. Har mått så bra som aldrig förr. Älskade Teneriffa.  Vi kom iväg till slut. Inte utan lite skräck. Vi skulle köra iväg vid femtiden på morgonen mot Landvetter. På kvällen lade vi oss i tid. Väskorna hade ju redan varit färdigpackade en månad tidigare. Kl. 24.00 vaknar vår yngste. Aih, aih, aih. Aih, aih, örat. Pekade på örat och jämrade sig. Lillan. Hon som aldrig haft ont där förut. Jag och Kristian tittade på varandra. Det här ÄR INTE SANT! Gav henne panodil och hon somnade om. Vi bestämde att vi skulle se om hon klagade på morgonen. Det gjorde hon inte. Vi kom iväg, var på Landvetter i tid. Alla var jätte förväntansfulla, glada och så spända. Tog oss igenom kontrollerna utan att behöva gå genom folkmassorna. Fick gå personalvägen. Skönt. Upp för flygplanet. Tryckte Lilly mot mitt ansikte, snabbt genom alla människor, till våra platser. Bakterierna hade nog hittat till henne ändå, även om hennes näsa var nergrävd i min axel. Men vi försöker så gott vi kan. Vi lyfter. Barnen hojtar till. Uiiiiiih. Leende, glada barn.Kristian och jag ser på varandra. Kristians ögon berättar vad han tänker: ”Vi kom iväg.” Mina ögon berättar inte vad jag tänker. ”Måtte vi komma hem igen, efter en fin vecka, utan sjukhusvistelse.” Sedan börjar lillsnuttan få ont. Panodil hjälper. Men vid landningen är det inte roligt. Stackars Junis. Stackars Lars som satt i sätet bredvid.  MEN vi var framme. Tårarna sinade och spänningen steg. Varmt, det är varmt. Det är sommar. ”Älskling, vi är på semester.”

Efter bussfärd kom vi fram till hotellet. Underbart ställe. Fick den finaste lägenheten på hela området. 10m till barnpoolen. Barnen springer dit. Kaos. Kommer vi få hem alla barn vid liv, eller drunknar någon? Men vi fick rutin på det. En fick slappa, en fick agera barnvakt. Livet lekte. Det var enkelt. Härligt. Underbart. Livet handlade om att njuta. BADA, sola, BADA. Lite Bamseklubb och mat och BADA igen. Det var lätt att släppa det som varit, det var lätt att släppa oron över vad som komma skall. Livet var bra. Vi njöt. Levde. Utan stress och oro. Vi bara levde. Och vad vi behövde det. Hela familjen behövde det. Trodde aldrig att en resa kunde betyda så mycket. En charter. Men att bara få vara, var helt underbart.

badabadabada

Sedan var det dags att åka hem igen. Vi var inte redo, men sånt är livet. Vi kommer komma tillbaka och det duger för oss.

Hemma igen så var det jobb och sjukhus första dagen. Dagen därefter skulle Lilly börja på dagis. Hon älskade det. Själv är jag orolig. Men trycker bort de där tankarna. Trycker bort mycket tankar under en dag. Varje dag. Det sliter och tar mycket energi. Att hela tiden trycka, trampa, stöta, slåss, hålla emot de där JÄxxA tankarna som kommer till mig. Jag är duktig. Håller bort dem för jämnan. Håller koll på dem. Har låst in dem och varje gång de försöker ta sig ur så ger jag dem aldrig mer än 5 sekunder innan jag stoppar tillbaks dem i lådan med saker som INTE ska tänkas på. Men ibland lyckas de smita. Då kommer det fram. Vad jag bär på. Att inte något av mina barn har fått en bra start här i livet. Alla bär på sina ärr. Vad kommer det resultera i? Kommer jag att överleva mina barn? Har vi tur blir de 20, 30, 40 el 50. Hur mycket kan jag få begära. Borde jag vara lycklig över det? Är inte det, kan jag avslöja. Tycker att jag borde ha all rätt till att få tro på framtiden. Att tro på att de kommer bli gamla. Och det gör jag ibland, men bara så länge som jag orkar hålla den där lådan stängd. Jag lyckas inte alltid.

Var på återträff med ”cancer”mammorna jag träffade för ett år sedan. Alla har sina barn vid liv. Ingen tom blå stol bland oss…(än). Vi hade massvis att prata om. Biverkningar. Relationerna. Storasyskonen. Alla har vi samma problem. Lite olika, men ändå förbaskat lika. Men det fick mig också att inse att vi har åkt på en räkmacka det senaste året. Vi har haft det bra. Lilly har lite biverkningar om man jämför. Men så har vi ju också redan gjort vårt i början. Jag är också tacksam över att vi lever i en så jämställd relation. Kristian är verkligen en engagerad och fin pappa. Stolt är jag. 😉

Och så kom beskedet att en f.d. arbetskamrat har gått bort. CANCER. Skrämsel-ordet. Ännu ett bevis på att man måste ha respekt för det här helvetet. Att allt kan ändras från en dag till en annan. Ingen går säker. Jag tyckte mycket om personen och har försökt följa honom på håll. Han blev sjuk samtidigt som Lilly insjuknade och hans död har fått mig att stanna upp.

Livet är annorlunda idag. Jag klarar inte av att lyssna till nyheterna. All hemskhet som sker över allt. Förstår inte hur människor kan göra varandra illa. Kan inte titta på filmer med tragedier. Vet allt för bra hur det känns när man fruktar för livet, hur det känns att vara ledsen, rädd på riktigt. Håller mig till måbraböcker och trivs med det.

Men när någon dör i ens närhet så går det inte att fly. Lådan öppnar sig automatiskt, och jag kämpar knappt emot. Mina tankar går till hans närmaste.

Stilla, stilla. Så känns det inuti mig. Det är ingen storm och ingen kamp. Stilla, stilla är det när jag gett upp. När tankarna får ta över, när jag blir liggandes och bara tar emot. Det gör ont och jag skriker, men det kommer inte ut ett ljud. Stilla, stilla är det när man lider och mår dåligt. Tills kraften kommer tillbaka, för att kunna väsnas, slåss och skrika. För att sedan vinna och låsa in allt i den där lådan och se till att den ska hållas stängt.

Idag var en underbar dag, trots att jag mest sovit och vilat. Naturen vaknar till liv. Det ger mig kraft. Är så tacksam över att få bo på världens vackraste plats. Med den familj jag har. Med det jag fått. Är tacksam för det mesta, bara ibland slår det till. Men  just i skrivandets stund har jag nog kanske kommit upp en bit på berget igen. En bra bit bort från mörkret. Jag har ännu en gång vunnit över lådans innehåll. För den här gången.

Annonser

Read Full Post »