Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

sommaren är låååång

Innan jag skriver om sommaren så ska jag ge en snabb lägesrapport om nuläget…

Junis springer omkring, det är en fröjd. Skrattar, busar och skojar. En enkel och glad unge… när hon inte är arg för tillfället. Damen är mycket bestämt, det må gudarna veta… haha

Louisa har börjat lite på dagis, hennes egna frizon, hon njuter. Annars går hon på dans och är sååååååå stolt. Strumpan. Simmar kan hon med nu hyfsat, så hon håller sig över vattnet i alla fall och det känns ju bra med tanke på hur nära sjön vi bor.

Lilly, vår Billy fick vara med och fotograferas på dagis, och åååååh så glad hon var för det. Vi kom på att vi kan anmäla henne där så vi kan hänga på ibland när det är utomhusaktiviteter… Annars har stackarn gnällt ett bra tag på att hon har ont i fötterna och att det kliar. Men eftersom hon har sprungit barfota ute mycket så tyckte vi att det såg ut som enbart lite ”slitage” under tårna. Men när hon inte kunde sova i natt vid halv fem så lade jag på kylbalsam och sedan kom jag på det. Inga barn ska väl ha det, men med lågt immunförsvar… fotsvamp, så klart. Nu har vi kontaktat läkare under dagen och hämtat ut en kortisonsalva som förhoppningsvis ska hjälpa. Och visst låter det ofarligt med fotsvamp… men mitt lilla mammahjärta rusar lite extra fort. Det ska ju inte hända, men tänk om det råkar gå in i blodet (med dåligt immunförsvar inte helt otänkbart…) så sitter vi där med en svampsepsis… Bilderna målas upp igen. Brrrr. Men det ska väl inte behövas?!!!

Men till sommaren nu:

Ja, tiden  har bara rusat förbi. Vi har varit på rawlifefestivalen i närheten av Karlstad. Helt underbart var det. Junis fick stanna hemma hos mormor och morfar och vi hade helt plötsligt tillräckligt med armar till de andra två. Dessutom slapp vi ju fixa mat, då den serverades alltid precis innan man ens hann bli hungrig. Vi hade festivalens ”stöööööörsta” tält och tjejerna stormtrivdes med att sova i sina sovsäckar. Varje morgon frågade de om det väl inte var sista natten vi skulle sova där. Vi lärde känna underbara, inspirerande och fina människor. Barnen hittade vänner och kände sig helt normala. Här kunde de äta godis och kakor precis som alla andra barn på semester. Det var underbart. Och ändå så chockades jag av lugnet, freden och kärleken. Var det så här livet skulle vara? Hur har vi haft det den senaste tiden egentligen? Jag förstod plötsligt att jag sprungit för livet, som en liten kanin som springer ifrån en stor och elak räv. Jag har inte ens hunnit andas luft riktigt. Bara de där små snabba ytliga andetagen hade jag haft tid med under en allt för lång tid. På festivalen fick jag också njuta av maten. Den var helt plötsligt ingen press, det var bara att äta och njuta. Underbara dagar, och där uppe lovade jag mig själv att inte glömma bort känslan av att  vara lugn och LYCKLIG. Och visst har jag lyckats ibland. Jag har i alla fall inte glömt hur det borde vara och nuförtiden har jag ändå nått ett nytt steg där jag inte bara håller mig över ytan, nej – när jag väl mår bra så mår jag bra på riktigt. Det är skönt, så kan man tanka för att klara av sämre stunder. Och de kommer tyvärr också rätt ofta. Just nu går det ju en eldsvåg på facebook där alla delar en artikel på GP. För er som missat så kan ni läsa här…

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.115826-sebbe-visste-att-han-snart-skulle-do?ref=fb

Det var jobbigt att läsa inte bara för det värsta, att ett så ungt liv släcktes. För mig personligen var det värsta -sättet journalisterna skrev på – så ärligt och rak. Som det var. Jag var naturligtvis inte där men jag känner igen allt som beskrivs där. Det får en att tänka på hur nära det faktiskt var. Nu mår man väl tillräckligt bra för att kunna bearbeta det som varit. Men att läsa: ”…vet att när sonen kryper ihop i fosterställning och ser sovande ut har han riktigt ont. Stänger av. För en utomstående ser det rofyllt ut. Men det är det inte.” är bara för mycket. Vår lilla tjej låg just så där i så många dygn trots morfinpump. Och när det var som värst kollapsade jag och kunde inte ens hålla hennes hand. De här tankarna knackar på alldeles för många gånger om dagen. Men jag kan behärska dem, låsa in dem om det behövs. Och den möjligheten använder jag mig väldigt ofta av.

Så tillbaka till sommaren. Efter festivalen firade vi våran 3- och 5-åring. Kalas som heter duga blev det, väldigt uppskattat, och något barnen kommer minnas länge. Fortfarande undrar de var trollet egentligen blev av. Haha… Sedan åkte vi vidare till Skara Sommarland och efter det var det Bohuslän som väntade. För bara tre veckor sedan var det Kolmården med många fina möten. Faktum är att alla våra aktiviteter som hjälpte oss att fly hemifrån möjliggjordes genom barncancerfonden. Helt otroligt vad de möjliggör. TACK!

Och jag skrev FLY för att det var det vi gjorde. Vi flydde dit där ingen kände oss. Där Lilly var hur frisk som helst. Ingen frågade och undrade. För ingen hade anledning att tro något annat.

Men vi har också haft fina dagar här hemma i vårt alldeles egna paradis. Många bad har det blivit trots halvtaskig sommar. Odlat och byggt, kramats och lekt. Mycket uppskattade besök. Som somrarna förr. En sommar som jag bär med mig 🙂

Kristian var uppe i Stockholm förra veckan. En välförtjänt paus han fick. Dessa måste bli fler, det är det vi ska jobba på nu under hösten. Att bygga upp en fungerande familj, där alla har egentid. Varje barn för sig och även vi vuxna. Som en vanlig familj där alla ses och alla får utrymme att växa, och när jag skriver detta så tänker jag främst på oss vuxna. Vi har levt för barnen det senaste året och inte tankat tillräckligt mycket själva. Vi måste må bra för att kunna vara den familjen vi vill vara. För vi har förändrats och det gör ont. Det gör ont att se oss vara andra än vi hade varit. Mot våran egen vilja. Jag har tröttnat på mig själv och allt det som gör så ont. Jag har såååååååååå tröttnat på cancern. Jag är arg på cancern. Fruktansvärt arg. På att livet inte blev som jag hade tänkt mig, långt ifrån det jag drömde om. Jag anstränger mig varje dag att vara den jag vill vara men många dagar orkar jag inte.  Jag är besvärlig, svår att prata med och distanserad, som tur var varvas det nuförtiden med riktig bra stunder. Men vi har förändrats-  Så många tankar tar banor som de aldrig gjort tidigare. Det som tidigare har varit vårt liv- vår trygghet har slagits sönder och vi måste bygga upp alltihopa från grunden igen. Ingenting, är som det var förut. Men jag har inte glömt vilka vi var. Jag saknar det. Den vi var förut, den vi var innan allt började.

Och visst, vi kommer VINNA det här kriget. Men vad vinner vi? Vem förlorar? Allt för många. Det känns som någon pekar på våra barn. Du vinner, du vinner. Du där borta också. Du – du förlorade.

Alla vi som fått gå förbi som vinnare – vi kommer vara brännmärkta för livet. Och bära med oss våra ärr.

Men jag är också mitt i allt det här väldigt tacksam över att jag får vara frisk. Att inte jag är svårt sjuk. Att inte mitt liv just nu och här står på spel. Jag är inte rädd för själva döden. Men jag vill inte förorsakat allt lidande jag lämnar efter mig. Kristian och tjejerna… Jag vill (måste) få leva tills de är utflugna ur huset. Men eftersom jag inte är troende, i den bemärkelsen, tycker jag att det är skönt att kunna göra saker själv. ALDRIG trånar jag efter en Marabou eller ett Ballerina. ALDRIG att jag frivilligt skulle stoppa i mig det igen, nu när jag vet vilket gift det faktiskt är. Nej, får jag bara leva åtminstone tills tjejerna tagit studenten så är jag INTE nöjd, Men åtminstone lugn. De kommer bli fina tjejer, det är jag helt övertygad om, och gör världen till en bättre plats. Ja, det må låta lite lätt överdrivet, peace, love and understanding. Men jag har förändrats. Jag har fått en nära relation till livet, allt liv på planeten. När man går igenom en sån här kris fattar man bara inte hur människor kan bruka våld, mot barn, gamla, alla männsikor. Hur man kan förstöra naturen. Något så vackert, hur kan man inte vara rädd om den.

Så jag ber er alla… Släng inte massa mat var och varannan dag, var snäll mot era medmänniskor, släck lampan efter er.  – Ja, ni vet. Det är så mycket som kan göras varje dag som inte är allt för jobbigt och ändå gör skillnad.

Så PEACE, LOVE OCH UNDERSTANDING – på Riktigt, gott folk!

Read Full Post »